Jepp, jag har predikat för första gången i mitt liv, på en veckomässa i Bergsjöns kyrka. Tufft va? Jag tänkte dela med mig av min predikan här på bloggen.

Först kommer texten jag predikade kring, jag har valt att bara ta med den delen jag fokuserade på här (Luk 24:13-27

Två lärjungar på vägen till Emmaus

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.

Han frågade: “Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: “Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” - “Vad har hänt?” frågade han. De svarade: “Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: “Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

Och så min predikan:

Den här texten berättar om två lärjungar som varit i Jerusalem och sett och hört allt vad som hänt kring Jesus. Lärjungarna är på väg till byn Emmaus en bit från Jerusalem och pratar om allt som hänt, spekulerar kring vem Jesus egentligen var. Dom hade trott och hoppats att det var Messias, han som skulle komma till undsättning och befria Israel, men nu visste dom inte riktigt vad dom skulle tro längre. Han hade ju blivit dömd och korsfäst, han hade ju dött, då kan han väl inte vara någon befriare? Några kvinnor hade sagt att kroppen var borta och att änglar berättat att Jesus uppstått från de döda, men så kunde det väl inte vara?

Så kommer Jesus själv och slår följe med lärjungarna, lyssnar till vad dom har att säga och försöker förklara för dom, men dom förstår inte att det är Jesus som vandrar bredvid och förklarar för dom.

Precis så tror jag att det kan vara för oss även idag, vi pratar om Gud och om Jesus som om det vore någonting främmande, långt bort, fast att han finns med oss precis hela tiden, överallt. Jesus har själv sagt att han ska vara med oss alla dagar till tidens slut, men ändå är det så lätt att glömma och missa att Gud finns hos oss, att Gud bor i sin skapelse och även i alla människor.

Jonas Gardell har berättat om hur han gick genom Stockholm på väg hem en kväll. Så kommer det fram en sliten kvinna med korpsvart hår och tigger om pengar. Men Jonas är trött, det regnar och blåser och han har två tunga matkassar i händerna, så han säger till kvinnan: “Gå till socialen istället, eller till stadsmissionen, jag skänker pengar dit varje månad”. “Jaha”, säger kvinnan och vänder sig om och går. Även Jonas vänder sig om och går vidare, men bara efter några sekunder stelnar han till och inser: “Den slitna kvinnan med korpsvart hår var Gud, jag har just förnekat Gud en femtilapp.”

Han släpper kassarna på marken och vänder sig om, men kvinnan är redan borta och Jonas inser sitt totala nederlag. Hade han bara kunnat offra en femtilapp åt kvinnan hade han gjort hennes liv lite drägligare åtminstone för de närmsta timmarna. Men han hade skickat iväg henne, han hade skickat iväg Gud och vänt ryggen till.

I ordspråksbokens fjortonde kapitel kan vi läsa: “Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga.” Men det handlar inte bara om att hjälpa de uppenbart fattiga och förtryckta, utan vi måste förstå att i alla möten med människor möter vi också Gud själv, även i de människor vi irriterar oss på eller ser som våra fiender.

Även om man kan tycka att människovärdet i sig borde vara tillräckligt för att hjälpa, bry sig om och visa kärlek mot våra medmänniskor, kanske det kan vara en hjälp för oss själva om vi först och främst förstår, men sedan också påminner oss om att det är Gud vi möter i rännstenen, i kassan på ICA och på bussen.

Även Paulus berättar ju i första Korinthierbrevet att “er kropp är ett tempel för den helige anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud”. Det är väl främst en uppmaning till att vi ska ta hand om våra egna kroppar, men det innebär ju då även att den helige ande finns i alla andra också, och inte bara i mig själv.

En annan likhet vi idag kan ha med lärjungarna på väg mot Emmaus är att vi precis som dom lätt fastnar i livliga diskussioner om detaljer, samtidigt som vi vandrar bort från det viktiga, själva kärnan och det vi borde fokusera på. Vi hakar upp oss och är oense om saker som egentligen är mer eller mindre oviktiga, när vi istället skulle behöva använda energin och våra resurser till att hjälpa varandra.

Men tack och lov har vi en Herre som står över våra misstag och snedsteg, så låt oss nu be och bekänna och ta emot förlåtelsen för de gånger som vi vänt ryggen till och skickat iväg Gud

Det var det, kommentera gärna

Bara för att jag mår lite mindre bra just nu.

Den här historien är sann, ganska lång, men jag vill att du läser den, för mänsklighetens skull .

Till minne av John Hron, vila i frid!

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön. Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Det är elden som lockar till sig Johns mördare. Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön. John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. ?

Stiftsgården Stjärnholm är en riktigt underbar plats. Jag skulle vilja åka dit nån helg eller så och bara vara. Ta hand om mig själv och inte tänka på nånting annat än mig själv.

Vila i mig, du skall se att allt ska bli
stilla i dig, genom mig kan du bli fri.
Jag finns här hos dig,
Fast vågorna går höga
Kan du vila, vila, vila i mig.

Lita på mig, om du bara tar min hand
leder jag dig till en lugn och skyddad strand.
Jag finns här hos dig,
Fast vågorna går höga
Kan du lita, lita, lita på mig.

Psalm 755