Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?

Jag läser att Emelie och andra inte är några stora fan av lovsång och då måste jag berätta att jag är det, jag är ett stort fan av lovsång!

Det är inga fel på de gamla psalmerna, jag tycker jättemycket om liturgisk sång och Blott en dag och Se, jag vill bära ditt budskap, Herre i klassiskt tappning är riktiga favoriter, men det är nåt särskilt med lovsång. Inte när det känns så där galet hysteriskt och alla måste stå upp och alla måste bara skrika ut sitt halleluja. Men när man är på en stor samling med glatt folk blandat med ledset folk, människor som står, människor som sitter, människor som känner att dom kan göra som dom vill, och så sjunger man lovsången som man känner igen och kan sjunga oavsett om man ser eller blundar, då känner jag glädje.

För er tveksamma tänkte jag slänga in några youtube-klipp med lovsångsfavoriter. Det var lite svårt att hitta svenska, men ett gäng fann jag iaf. Sen påstår jag inte att någon måste tycka om det, men jag gör det. Jag älskar det från botten av mitt sökande hjärta.

Ni som hyser agg mot frikyrkomöten och liknande får kanske blunda för en del av klippen. Fast å andra sidan kanske ni vid det fallet måste hålla för öronen också

Ära till ditt namn

Here I am to worship

Så länge jag lever

Öppna mitt hjärta för dig Gud

Du som är törstig

Det får räcka för den här gången. Frid! bröder och systrar

Jag har kommit till insikt. Även mycket kloka människor gör korkade saker, och vice versa. Omständigheterna är allt. Nu när jag skriver inser jag att det gäller även mig själv.

Jesus säger: “Döm inte, så blir ni inte dömda.”

Tänk om man lyckades följa det lite oftare.

Ikväll ska jag på bio, med pappa och Fia (storasyster). Vi ska se den senaste Bond-filmen. Jag är inget megafan av Bond, men jag tror att det kan bli trevligt.

Jag testade mitt “färg IQ” och fick bästa möjliga resultat. Hur går det för dig? Gör testet här!

Jag upptäckte för ett tag sedan, tack vare Ida, att jag har en liten konstig egenhet/tix/tvångstanke, eller vad det nu kallas. Hon försökte ge mig en äppelklyfta, men jag kunde inte ta en tugga av den för den var åt “fel” håll, med skalet uppåt och “köttet” nedåt. Det gick bara inte. Jag äter alltid ett helt äpple genom att bita av en tugga och sedan fortsätta med den övre tandraden mot det redan bitna och sedan den undre tandraden mot den delen som fortfarande har skal. På nåt annat vis går bara int, och samma sak när jag äter äppelklyftor. Skalet nedåt mot den undre tandraden.

Jag förstår inte riktigt varför och vad som är allra dummast med hela historien är ju att om jag äter ett helt äpple så får jag ju använda båda tandraderna mot “köttet” men då är det inga problem, när allt skal är borta liksom.

Jag är konstig, men stolt över det! Är du konstig på nåt vis?