Jepp, jag har predikat för första gången i mitt liv, på en veckomässa i Bergsjöns kyrka. Tufft va? Jag tänkte dela med mig av min predikan här på bloggen.
Först kommer texten jag predikade kring, jag har valt att bara ta med den delen jag fokuserade på här (Luk 24:13-27
Två lärjungar på vägen till Emmaus
Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem.Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.
Han frågade: “Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: “Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” - “Vad har hänt?” frågade han. De svarade: “Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: “Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
Och så min predikan:
Den här texten berättar om två lärjungar som varit i Jerusalem och sett och hört allt vad som hänt kring Jesus. Lärjungarna är på väg till byn Emmaus en bit från Jerusalem och pratar om allt som hänt, spekulerar kring vem Jesus egentligen var. Dom hade trott och hoppats att det var Messias, han som skulle komma till undsättning och befria Israel, men nu visste dom inte riktigt vad dom skulle tro längre. Han hade ju blivit dömd och korsfäst, han hade ju dött, då kan han väl inte vara någon befriare? Några kvinnor hade sagt att kroppen var borta och att änglar berättat att Jesus uppstått från de döda, men så kunde det väl inte vara?
Så kommer Jesus själv och slår följe med lärjungarna, lyssnar till vad dom har att säga och försöker förklara för dom, men dom förstår inte att det är Jesus som vandrar bredvid och förklarar för dom.
Precis så tror jag att det kan vara för oss även idag, vi pratar om Gud och om Jesus som om det vore någonting främmande, långt bort, fast att han finns med oss precis hela tiden, överallt. Jesus har själv sagt att han ska vara med oss alla dagar till tidens slut, men ändå är det så lätt att glömma och missa att Gud finns hos oss, att Gud bor i sin skapelse och även i alla människor.
Jonas Gardell har berättat om hur han gick genom Stockholm på väg hem en kväll. Så kommer det fram en sliten kvinna med korpsvart hår och tigger om pengar. Men Jonas är trött, det regnar och blåser och han har två tunga matkassar i händerna, så han säger till kvinnan: “Gå till socialen istället, eller till stadsmissionen, jag skänker pengar dit varje månad”. “Jaha”, säger kvinnan och vänder sig om och går. Även Jonas vänder sig om och går vidare, men bara efter några sekunder stelnar han till och inser: “Den slitna kvinnan med korpsvart hår var Gud, jag har just förnekat Gud en femtilapp.”
Han släpper kassarna på marken och vänder sig om, men kvinnan är redan borta och Jonas inser sitt totala nederlag. Hade han bara kunnat offra en femtilapp åt kvinnan hade han gjort hennes liv lite drägligare åtminstone för de närmsta timmarna. Men han hade skickat iväg henne, han hade skickat iväg Gud och vänt ryggen till.
I ordspråksbokens fjortonde kapitel kan vi läsa: “Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare, ärar honom gör den som hjälper de fattiga.” Men det handlar inte bara om att hjälpa de uppenbart fattiga och förtryckta, utan vi måste förstå att i alla möten med människor möter vi också Gud själv, även i de människor vi irriterar oss på eller ser som våra fiender.
Även om man kan tycka att människovärdet i sig borde vara tillräckligt för att hjälpa, bry sig om och visa kärlek mot våra medmänniskor, kanske det kan vara en hjälp för oss själva om vi först och främst förstår, men sedan också påminner oss om att det är Gud vi möter i rännstenen, i kassan på ICA och på bussen.
Även Paulus berättar ju i första Korinthierbrevet att “er kropp är ett tempel för den helige anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud”. Det är väl främst en uppmaning till att vi ska ta hand om våra egna kroppar, men det innebär ju då även att den helige ande finns i alla andra också, och inte bara i mig själv.
En annan likhet vi idag kan ha med lärjungarna på väg mot Emmaus är att vi precis som dom lätt fastnar i livliga diskussioner om detaljer, samtidigt som vi vandrar bort från det viktiga, själva kärnan och det vi borde fokusera på. Vi hakar upp oss och är oense om saker som egentligen är mer eller mindre oviktiga, när vi istället skulle behöva använda energin och våra resurser till att hjälpa varandra.
Men tack och lov har vi en Herre som står över våra misstag och snedsteg, så låt oss nu be och bekänna och ta emot förlåtelsen för de gånger som vi vänt ryggen till och skickat iväg Gud
Det var det, kommentera gärna 
