Ikväll firade vi ungdomsmässa i Glanshammars kyrka, och där predikade jag för andra gången i mitt liv. Vi läste ur Johannesevangeliet, rättare sagt Joh 3:16-17:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.
Jag har modifierat lite, för att det ska passa i läst form, men här nedan följer min predikan.
Hej, mitt namn är Susanne. Jag är 47 år och kommer från en liten, ööh, vahetere, by… här utanför. Där bor jag med min katt, Smulan. Just nu är jag arbetslös, men jag letar efter jobb. Jag är ogift och har aldrig blivit kysst faktiskt. Men min stora dröm är att bli en professionell sångerska. Tidigare har jag aldrig fått chansen, men nu kanske. Jag skulle vilja bli lika stor som Helen Sjöholm.
Ungefär så här såg det ut för ett par veckor sedan i den brittiska varianten av Talang 2009, en stor TV-sänd talangjakt inför publik och tre jurymedlemmar.
47-åriga Susan Boyle kliver ut på scenen, i tantklänning, tantskor och ett grått hårkrull. I publiken tittar man snett på varandra, fnissar och hånflinar. Hon hittar inte riktigt orden när hon ska berätta var hon bor och i publiken skrattar man ännu mera.
Susan berättar att hon vill bli en professionell sångerska, och man kan ana en viss sarkasm när en av jurymedlemmarna frågar varför det inte har fungerat tidigare. Hon säger att hon aldrig fått chansen förut men nu hoppas hon på förändring. Hon berättar också att hon skulle vilja bli lika framgångsrik som Elaine Paige, en stor, känd musikalartist.
Så är det dags för henne att sjunga sin låt, inför juryn, publiken och TV-kamerorna. Hon har valt en musikallåt av just Elaine Paige och musiken drar igång och Susan börjar sjunga.
Strax efter att hon öppnat sin mun börjar publiken att jubla och ett tiotal sekunder in i låten står publiken upp och jublar och applåderar. Susan har en helt fantastisk sångröst som ingen hade väntat sig.
När sången är slut får hon stående ovationer av både publik och jury, och en av jurymedlemmarna berättar att det var den största överraskningen under hans tre år i programmet. En annan jurymedlem säger att ”vi var alla väldigt cyniska, och det här var nog det största uppvaknandet någonsin”. Hon sa också att hon såg det som ett privilegium att få lyssna på Susan.
Hela den här historien visar på hur viktigt det är att inte döma boken efter pärmen, eller döma hunden efter håren. Susan sa själv i en intervju: ”Jag vet vad de tänkte, men det borde inte spela någon roll så länge jag kan sjunga. Det är ingen skönhetstävling”.
Och tyvärr är det så, alldeles för ofta dömer vi andra människor efter deras kön, ålder, frisyr, kläder, var dom kommer ifrån, vad dom jobbar med, var dom bor osv. Utan att vi vet någonting alls om det som vi tror oss veta allt om.
Jag tror inte Gud kräver att vi ska älska alla andra människor. Däremot uppmanar Gud oss att agera mot andra, som om vi älskade dom.
Men, vad som kanske är nästan ännu viktigare här, är vikten av att stå emot fördomar. När andra människor runt omkring dömer mig. Då måste jag vara stolt över mig själv och våga vara den jag är. Våga bryta mönstret, som Susan Boyle gjorde, som gick upp på scenen, struntade i allas hånflin och gliringar, och sen tog hela TV-studion och hela världen med storm.
Jag tror att det är just det som bibeltexten vi just läste handlar om. Att vi är så himla bra, precis som vi är, att vi faktiskt är värda att dö för. ”Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son”. Det är stort, och svårt att ta till sig, men jag tror att det är det som Gud vill säga till oss. Jesus dog på korset, för din och min skull, för att vi är dom vi är, var och en skapade till Guds avbild. Det måste vi försöka komma ihåg när andra människor dömer oss och skrattar åt oss.
Vi gör alla fel och misstag hela tiden, men istället för att ge oss ett straff, som vi kanske många gånger gjort oss förtjänta av, väljer Gud att själv ta på sig detta i och med Jesus död på korset.
För vi är värda att älska. Gud älskar oss, som vi är, för vi är bäst, allihopa.
Amen.
Jag lägger också in klippet från YouTube med Susan Boyles framträdande. Har du inte sett det tidigare är du skyldig dig själv att ta en titt.
Jag läser en fantastiskt bra bok av den brittiske författaren 
