Bara för att jag mår lite mindre bra just nu.
Ja, det är titeln på den fjärde Die Hard-filmen, i alla fall i USA. På engelska förstås. Här i Sverige heter den Die Hard 4.0 och jag såg den på bio i går kväll.
Innan vi gick iväg till bion fick vi höra att det skulle vara en riktigt dålig film men efter att ha sett lite drygt 2 timmar med adrenalinstinn action kunde jag konstatera att det kritiska utlåtandet var helt felaktigt. Visst, recenserar man filmen med Ingmar Bergman i tankarna blir det ju som det blir. Men om man inte vill se fett med action och rå Bruce Willis-humor, då går man inte på Die Hard. Vill man däremot se det, får man precis vad man vill ha, och med andra ord är det en riktig toppenrulle!
För övrigt kom jag inte på förrän jag kom hem efter bion att det var Mac-killen i Get a Mac-reklamerna som spelade datanörden. Jag satt och fundera hela filmen på var jag kände igen honom ifrån
En av de skönaste scenerna är när Bruce Willis karaktär kör en polisbil upp för en ”betongramp” så att den flyger upp och kraschar in i en flygande helikopter. Datanördens kommentar efteråt är obetalbar. Se trailern!
Tycker du att webbläsaren Safari som följer med iPhone är grym eftersom den kan visa hemsidor ”precis som dom ska visas”? Då är nya Opera Mini 4 Beta något för dig.
Den innehåller en liknande funktionalitet, alldeles gratis och till i stort sett vilken mobiltelefon som helst.
Jag har laddat ner och testat på min SonyEricsson k800i och det fungerar alldeles strålande!
Dick Hoyt är en inspirerande man som verkligen älskar sin son. Nedanstående citat är från en artikel av Rick Reilly i tidningen Sports Illustrated, men framför allt får ni inte missa videon.
Den fick i alla fall mig att gråta.
I try to be a good father. Give my kids mulligans. Work nights to pay For their text messaging. Take them to swimsuit shoots.
But compared with Dick Hoyt, I suck.
Eighty-five times he’s pushed his disabled son, Rick, 26.2 miles in Marathons. Eight times he’s not only pushed him 26.2 miles in a Wheelchair but also towed him 2.4 miles in a dinghy while swimming and Pedaled him 112 miles in a seat on the handlebars–all in the same day.
This love story began in Winchester , Mass. , 43 years ago, when Rick Was strangled by the umbilical cord during birth, leaving him Brain-damaged and unable to control his limbs.
”He’ll be a vegetable the rest of his life;” Dick says doctors told him And his wife, Judy, when Rick was nine months old. ”Put him in an Institution.”
But the Hoyts weren’t buying it.
Rigged up with a computer that allowed Him to control the cursor by touching a switch with the side of his Head, Rick was finally able to communicate. First words? ”Go Bruins!” And after a high school classmate was paralyzed in an accident and the School organized a charity run for him, Rick pecked out, ”Dad, I want To do that.”
Yeah, right. How was Dick, a self-described ”porker” who never ran More than a mile at a time, going to push his son five miles? Still, he Tried. ”Then it was me who was handicapped,” Dick says. ”I was sore For two weeks.”
That day changed Rick’s life. ”Dad,” he typed, ”when we were running, It felt like I wasn’t disabled anymore!”
Now they’ve done 212 triathlons, including four grueling 15-hour Ironmans in Hawaii . It must be a buzzkill to be a 25-year-old stud Getting passed by an old guy towing a grown man in a dinghy, don’t you Think?
”The thing I’d most like,” Rick types, ”is that my dad sit in the chair and I push him once.”
Copyright © SimOnLog
peace, love and photographs
Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress